Om boken: 1967 / En hel evighet skiljer denna eleganta berättelse från Schnitzlers tidiga noveller, och namnet på denna evighet är första världskriget. Schnitzler tog det hårt; han råkade se det gamla Österrikes nederlag och sammanbrott, som han trots all sin kritiska inställning till det var van vid. (...) Gamla Wien, Donaumonarkins lysande huvudstad, som födde Schnitzler och beskrevs så kärleksfullt av honom, har sjunkit in i en evighet, väsentligen lika långt från Schnitzler som det sena 1700-talet, till bilden av som han visade i "The Return of Casanova" . (...) Kraftfullt och ibland tvångsmässigt, med tragisk uppriktighet, uppstår temat obarmhärtig ålderdom i denna berättelse, som vanställer Casanovas drag och förvandlar honom till en karikatyr av den fylliga äventyraren och outtröttliga älskare som inte behövde tillgripa till knep för att uppnå ömsesidighet. Låt oss notera att S. Zweig snart visade intresse för figuren Casanova, vilket gjorde honom till hjälten i en av hans porträttuppsatser. Schnitzlers Casanova är dock djupare genomtänkt och beskriven mer effektivt än Zweigs Casanova. Schnitzler förmedlade skickligt smaken av eran, introducerade ett intressant motiv av en skarp duell av tankar mellan Casanova och den lärda skönheten, som blev hans omedvetna byte. Ja, "The Return of Casanova" är en berättelse genomsyrad av en brinnande längtan efter ungdom, efter ett svunnet liv, detta är en sorglig bekännelse om ålderdom, konkurs och andlig död. Den bortgångne Casanova, som tigger om en plats från den venetianska republiken och redo att begå elakhet för en handfull gulds skull, är en patetisk parodi på den tidigare allsmäktige, lysande Casanova, för vilken till och med elaka handlingar såg ut som eleganta eskapader. R. Samarin "Arthur Schnitzler"»